Behandling av spelproblem: vem lyckas och varför?

Projektet "Active mechanism in Motivational Interviewing" är ett doktorandprojekt och syftar till att kunna besvara tre frågor:

1) Hjälper Motiverande samtal (MI) och Kognitiv beteendeterapi (KBT) vid spelberoende?

2) Finns det egenskaper hos klienten som går att mäta före behandlingsstart som påverkar utfallet?

3) Vad ska en MI-behandlare vara bra på för att metoden ska hjälpa?

Den första frågan har vi redan hittat svaret på. En randomiserad kontrollerad studie visar att behandling med såväl MI som KBT minskar antalet symtom som kännetecknar spelmani enligt DSM-IV. Båda behandlingarna var överlägset bättre än att stå på väntelista och den lindrade symtombilden höll i sig 1 år efter avslutad behandling.

Ingen signifikant skillnad i behandlingseffekt kunde uppmätas mellan de två behandlingarna, men MI var 4 gånger så kostnadseffektivt räknat i nerlagd terapeut-tid jämfört med KBT (Carlbring, Jonsson, Josephson & Forsberg, 2010).

Den andra frågan handlar om att undersöka om det finns egenskaper, som går lätt att ta reda på, hos dem som söker hjälp som spelar roll för hur det går i behandlingen. Målsättningen är att redan före behandlingsstart kunna identifiera patienter som behöver extra insatser.

Den tredje frågan som vi vill kunna besvara handlar om hur framtida MI-behandlingar ska utformas och vad som ska prioriteras vid utbildning av nya MI-behandlare. Vilka komponenter är viktiga för att behandlingen ska ha effekt?

Vi har redan visat att fyra sessioner MI har effekt, men vad måste en MI-behandlare göra för att en så liten dos ska ha effekt vid spelberoende?